fredag 16 mars 2012

Tvång, identitet och feminism: del 1

Se sammanfattningsinlägg för hela serien.

Kommer ni ihåg för en massa år sedan när en moderat kommunpolitiker i Solna liknade Mona Sahlin vid Stalin? Folk blev upprörda hur ett skolborgarråd kunde vara så historielös. Att han kunde vara en sån idiot. Jag minns att han sa att de röda ville ta ifrån honom hans yttrandefrihet och äganderätt, ja allt som var hans!
Vi satt upp city-artikeln i badrummet och glodde på den när vi borstade tänderna varje kväll. Desperat försökte jag borsta i tre minuter som min tandläkare sagt och snart kunde jag artiklen utantill. (Fyfan vad tråkigt det är att borsta tänderna.)

Och så sa min rumskamrat: "men han har ju rätt, vi tvinga från honom allt det där, vi vill beröva honom allt som är hans" och såg sjukt nöjd ut. Eftersom de är ytterst svårt att skilja hans faktiska åsikter från saker han tycker är roligt att provocera med tog jag det med en nypa salt. Ungefär som när han med en blick som påminner om barn på julafton pratar om att kasta sten.

Sen förstod jag att det var allvar och vad det innebär: begreppen frihet och tvång har aldrig varit så svåra att definera som nu. För vad menas med tvång? Vad är det de tror att vi vill tvinga dem till?

Här i nordamerika blir den här frågan relevant: är det tvång att staten vill att du betalar socialförsäkring för dina anställda?

Jag tänkte lite på det.
Sen skrev jag.
Sen bestämde jag mig för att dela upp det jag skrev för det blev för långt.

Så här är del 1.

Best om Tvång #1
Det brukar ibland sägas att ”språk skiljer sig inte med avseende på vad de kan uttrycka, utan med avseende på vad de måste uttrycka [Hedvig: Boas 1938:132]”. Med andra ord: det betraktas numera som axiomatiskt att alla språk har samma uttryckspotential (även om det inte kan anses bevisat och kanske inte ens är bevisbart), men de tvingar sina talare till olika saker, oavsett om dessa vill eller inte.
[..]
Jag minns hur jag en gång hade problem med att köpa en stor stark i en bar därför att ägaren prompt ville ha en mer specifik beställning. Fick det inte lov att vara ett belgiskt trappistöl, en fatlagrad skotte, en filtrerad bayersk weissbier eller en böhmisk goding på renaste Zaaz-humle brygd enligt 1516 års renhetslagar?

Jag ville inget hellre än att säga: ”Ge mig vad skit som helst, bara jag blir yr i mössan av det.” Det är inte en befrielse att tvingas välja – vare sig det nu handlar om att välja till eller välja bort.”

Vad ger denna frihet att välja mellan han eller hon oss? Varför är det så upprörande att vissa vill ha ett tredje pronomen i sitt språkbruk? Varför kan inte alla få göra lite som de vill, så länge meddelandet går fram? 
Vad menas med tvång? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar